Hon var inte fyllda sju år när tidningarna började skriva om skolstriden i Nordmark. Enbart i NWT:s arkiv finns bortåt femtio artiklar om Nordmarksbarnen, från 2001 ända fram till hösten 2012 då LVU-beslutet upphörde att gälla.

Hur kommer det sig att du vill berätta nu?

– För mig är det en chans att ge min historia. Det känns som om det hela tiden varit alla andra som inte känner mig eller som sett vissa delar som har fått komma till tals. Det har varit så mycket lögner och fel.

– Det är också viktigt för att visa hur det kan gå till. För oavsett om min pappa vore en hjärntvättande idiot och mamma vore helt oskyldig, så skulle det inte gå till så som det har gjort. Min storebror Daniel och jag har straffats för uppfattningar som folk har haft om våra föräldrar. Det är det som socialen i Filipstad har grundat allting på. Dom har aldrig lyssnat på oss, på vad vi har känt och vad vi har velat. Det har varit framför allt mammas ord som har gällt hela tiden.

Återkommande påståenden om att de hölls isolerade hos pappan i Nordmark är ett av hennes exempel.

– Det är rent skitsnack, det har aldrig funnits något sådant. Vi hade kamrater, men vi umgicks inte speciellt mycket med barn i Nordmark på grund av att det var så infekterat med skolan. Det är inte så roligt för oss som barn att hamna i sådant, att komma hem till någon, och så börjar föräldrarna fråga ut oss om pappa och allting annat. Jag hade en grannpojk som bodde två hus bort som jag lekte med och vi hade andra kamrater som bodde i Storfors och på andra håll utanför Filipstadsområdet.

– Det viktigaste tycker jag är att socialen aldrig frågade mig och Daniel om vi kände oss ensamma. I stället sa dom att vi inte fick umgås med folk, att vi inte gjorde nånting. Helt plötsligt var det så med oss att vi beskrevs som världens sekt.

Hon visar fram dokument som visar hur mamman styrt inriktningen av behandlingen på Folåsa, där ett av de främsta målen varit att ge barnen en positiv bild av henne.

– Personalen på Folåsa sa till mig ett flertal gånger att din mamma mår så dåligt av att inte få träffa dig. Hon behöver bli mamma igen, förstår inte du det?

Detta och andra dokument kommer att läggas ut på den hemsida som hon startat och nu håller på att bygga upp.

Du och din storebror blev hårt exponerade och ibland illa åtgångna på Flashback. Är du inte rädd för en ny debatt där folk delar upp sig i läger varav en del dömer er?

– Jo, men det är något man får ta. Jag är väldigt tydlig med att syftet inte bara är att få ut min historia, utan att jag vill visa alla delar. För jag är så jävla trött på att alla bara pratar om det som är positivt för dom. Enda sättet om man själv ska få trovärdighet är ju att visa precis allting, även det som talar emot en utifrån andras ögon.

– För mig sitter allting ihop. Jag kan se till exempel att det jag skrev när jag var tio år kan upplevas som för vuxet. Jag kan förstå det. Men jag tycker att sådana saker får man förklara. Man får ge en beskrivning, sedan får folk bestämma själva om de tycker det är trovärdigt eller inte.

Vad betyder arbetet med hemsidan för dig?

– Det är en sorts terapi. Jag klarar inte av att bara gå vidare och låtsas som om ingenting har hänt. Man måste kämpa för att kunna få en framtid som alla andra. Det går inte bara att stänga av det som varit, och tro att nu kommer allt att bli bra.