Blir så förbannat arg :(

Det är helt otroligt att sådant här fortfarande händer, det är så tragiskt, för ca 1 v sedan så hittades en 70-årig kvinna död i sin lägenhet i Karlstad.
Hon hittades p.g.a. vattenskador i lägenheten under, fastighetsägaren trodde att det eventuellt kunde vara lika i lägenheten ovanför, alltså hennes lägenhet.
Kvinnan i lägenheten ovanför öppnade inte dörren när fastighetsägaren var där & knackade på, fastighetägaren försökte få kontakt med kvinnan ett antal ggr men misslyckades... han tog då kontakt med Kronofogden & dom gick in & fann kvinnan död.
Kvinnan har troligtvis legat död i i sin lägenhet i minst 2 år, utan att någon har saknat henne.. hur kan det hända utan att någon reagerar?
Brevbäraren måtte väll ha sett att posten låg kvar om inte annat haft problem med att få ner posten i brevinkastet efter ett tag eller?
Eller varför har ingen granne reagerat på så lång tid, jag tycker det är så fruktansvärt tragist att sådant här kan hända i ett land som Sverige, blir så upprörd & ledsen :(
Lite artiklarna om händelsen finns här nedan så kan ni själva om ni vill & är intresserade att kika & få en liten inblick i det som skrivs i nu läget.
 
VF:s - artikel.
http://www.vf.se/nyheter/karlstad/kvinna-hittad-dod-i-lagenhet-%E2%80%93-avled-tva-ar-sedan
 
Aftonbladets - artikel.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19836500.ab
 
SVT Nyheterna.
http://www.svt.se/nyheter/sverige/kvinna-lag-dod-i-lagenhet-i-tva-ar
 
NYHETERNA24.
http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/782416-kvinna-lag-dod-i-lagenhet-hittades-forst-efter-tva-ar
 

Regn & åska..

Undrar när det ska ge sig, översvämningar överallt, åska & regn snart i 2 v. Senaste 4 dagar har jag haft hiskelig migrän liknande huvudvärk.
Har tagit mig igenom jobbandet med nöd & näppe sen legat som en klubbad säl när man väl kom hem :p nu är jag ledig helgen & det ska bli så gött :))
Tänk om regnet kunde dra vidar långt, långt bort ett tag nu så lite fin höst sol ka komma, det skulle sitta fint så marken kan torka upp & inte vara som en sumpmark man går på nu.
Ni som läst bloggen vet ju att även jag blev drabbandes av det första ovädret som kom med en massa vatten nere i källaren, tänker extra starkt på alla dom som vadat i vatten inne i sina hus med översvämningar lite var stanns.
Tror inte man kan tänka sig in riktigt hur det är, vet bara att jag tycker det & det är att det är så otroligt jobbigt & ledsam med allt som blev förstört nere i källaren, som man aldrig kan köpa tillbaka mm.. man har ju nerpackat en massa som är minnen som inte går att ersätta :( så kan bara tänka mig att få allt förstört inne som många nu har blivit drabbade av.
 
Här kommer lite bilder på kaoset som finns här Värmland :p
 
 
 
LITE LÄNKAR:

Regnkaoset från ovan

 
Se unika flygbilder Vattenmassorna forsar fram – filmas av drönare. ·
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/varmlandsnytt/se-bilder-pa-oversvamningen
 

Många vägar rasade och avstängda

 
Vägläget Här kan du hålla kolla på läget i trafiken.
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/varmlandsnytt/manga-vagar-rasade-och-avstangda
 

”Vattnet är överallt”

 
Över 100 millimeter på några timmar SVT:s team strandade: ”Helt översvämmat – vi vågar inte köra fram här.
 

 

Tankarna går till.....

Barnen som kom bort från ssin mamma igår eftermiddag i Stockholm :(
 
MISSING PEOPLE går ut med detta. Har du sett något eller kan hjälpa till i letandet eller har möjlighet så dela gärna detta så fler får vetskap, hur dom ser ut, vart man kan vända sig, någon borde ha sett dom.
 
 
AKUT SKALLGÅNG STOCKHOLM / VÄLLINGBY: Två små barn 4 och 9 år försvunna från köpcentrum i Vällingby.
Pojken, 9 år, har jeansshorts och en brun t-shirt. Han har glasögon och mörkt kort hår. Flickan, som är 4 år gammal, har lila dansbyxor och lila t-shirt. Hon har långt mörkt hår. Båda är av eritreanskt ursprung.
TID: kl 10.00
SAMLINGSPLATS: Vällingbyplan busstorget parkeringen Kirunaplan
KONTAKT: Peder 0709-121255
Åldersgräns: 18 år
OBS! – Det behövs ingen föranmälan. Ni som kan komma får all information på plats.
I samband med skallgången omfattas du av if´s olycksfallsförsäkring. Läs mer
http://www.missingpeople.se/forsakring/
 
TIPS: Tänk på att ha bra kläder och skor. Ta med ombyte så du kan ta på dig torra kläder om det behövs. Ta med matsäck, frukt, choklad, kex eller liknande för att kunna äta något under skallgången. Viktigt att hålla energiförrådet på topp
under tiden ni söker. Glöm inte vatten!
 
Här kan du se en video med information inför en skallgång:
http://youtu.be/39MEDcokpu0

REPORTAGE: NWT Del 2, Socialnämnden svarar.

http://nwt.se/multimedia/dynamic/01046/1999789_jpg_1046500img699.jpg
 
"Det är möjligt vi inte hade all information"
Socialnämndens dåvarande ordförande i Filipstad, Sune Frisk (S), håller öppet för att det kan ha varit fel att placera Nordmarksbarnen på Folåsa.
Man vet inte hur det sett ut om vi inte gjort något, säger Sune Frisk (S) om Nordmarksfallet.
Foto: Emely Wallo
 
 
http://nwt.se/multimedia/dynamic/01046/1994579_jpg_1046499img699.jpg
     
Socialchefen Kristina Steijner besvarar alla frågor med att det råder sekretess.
Om barn måste placeras på en låst institution så finns Folåsa och de andra statliga SIS-hemmen, konstaterar Kristina Steijner som inte vill yttra sig om Melindas fall. Foto: Emely Wallo 

 Tidigare artiklar att läsa:
"Därför vill jag berätta"  31/7      
 
Melinda Norberg, i dag 19 år, låstes in på det statliga behandlingshemmet när hon bara var elva. Hon – en välartad liten flicka från den östvärmländska landsbygden – hamnade bland drogmissbrukare, slagskämpar och kriminella. I gårdagens NWT berättade hon om de sju åren som tagits ifrån henne.

Sune Frisk sitter fortfarande i socialnämnden, men är inte längre dess ordförande.

 

Det är ett par år sedan som Nordmarksbarnen stod i centrum och var föremål för socialtjänstens insatser. Hur ser du i dag på det ni gjorde då?

– Det är ingenting jag har några tankar på nu. Jag har inte forskat något i det.

 

Huvudsyftet var ju att bryta barnens isolering och starka beroende av pappan, se till att de gick i skolan, och att etablera en knytning till mamman. Ni lade ut åtskilliga miljoner på detta. Tycker du att ni lyckades?

– Det kan inte jag bedöma. Det finns ingen samlad bild på det. Det fanns fler som var med, och jag tycker socialchefen får yttra sig om det där.

 

Men du var högst politisk ansvarig. Uppnåddes något av det ni ville åstadkomma?

– Jag vet inte om det gjorts någon utredning. Jag vet ärligt talat inte.

 

Vet du något om pojkens och flickans situation i dag?

– Nej.

 

Var det rätt, tycker du nu, att placera en 11-årig flicka på ett hem för äldre ungdomar med drog- och anpassningsproblem?

– Jag vet inte det egentligen.

 

Där borde du kunna ha en uppfattning?

– Där vet du väl att i de här sammanhangen får man anvisningar från tjänstemännen. Och då görs en bedömning att det var det bästa för tillfället. Som politiker gör man inga egna utredningar.

 

Har du någon tanke om detta som människa och politiker – om det var rätt att sätta barnen i en sådan miljö?

– Om vi hade all information då kan jag inte säga i dag. Det är möjligt att vi inte hade all information, så det vet jag inte svaret på.

 

Ångrar du något i ärendet?

– Jag vet inte, svårt att säga egentligen. Man vet inte hur det sett ut om man inte gjort någonting. Man kan bara spekulera åt alla håll.

 

Socialchefen Kristina Steijner som Sune Frisk hänvisar till besvarar inga frågor om fallet utan hänvisar till sekretess.  Inte heller svarar hon på frågan om det finns något hon ångrar i hanteringen av Melinda och Daniel Norberg.

– Jag uttalar mig inte i det enskilda fallet.

Allmänt säger hon att familjehem kommer i första hand när barn ska omhändertas.

– Vi försöker hitta något som är så mamma-pappa-likt som möjligt.

– Om det av någon anledning inte fungerar med familjehem så måste vi skydda de här barnen. Och då kan vi hamna i ett läge där vi behöver placera barn i hem för vård och boende – hvb-hem. Och i det yttersta av alla fall så finns det så kallade SIS-hem som drivs av Statens institutionsstyrelse. Där finns det möjlighet att ha en så kallat låst placering.

Att det blev just Folåsa i Nordmarksbarnen fall ska ha berott på slumpen.

– Om vi hamnar i en situation där vi måste placera ett barn på låst institution, och det måste ske skyndsamt, så är vi hänvisade till vilka lediga platser som finns på SIS-hemmen i Sverige. Eftersom de nästan alltid är fullbelagda så är det köer.

När det gäller jävsfrågan – att den arbetsmässiga relationen mellan henne och Nordmarksbarnens mamma kan ha påverkat myndighetsutövningen – hänvisar hon till att den saken är utredd och besvarad av länsstyrelsen.   

 

Länk till artikeln: http://nwt.se/filipstad/article1608884.ece?service=refresh

  

 

           

 Arne Skorup           
054-19 96 13
     
    
 
       
Relaterade artiklar
 
 

11-årige Melinda låstes in bland missbrukare.

 Artiker från NWT idag 30 juli. 
 http://nwt.se/multimedia/dynamic/01046/1951593_jpg_1046079img699.jpg
 
Även om jag uppskattar livet och har en livsvilja som fått mig att ta mig igenom allting, så känner jag inte livsglädje som många människor gör, säger Melinda Norberg.
Foto: Helena Karlsson
 
http://nwt.se/multimedia/dynamic/01046/1953815_jpg_1046076img699.jpg
 
Livet före Folåsa och socialens ingripande beskriver Melinda som fritt och aktivt. Vi var aldrig isolerade som det påstods, säger hon.
Foto: PRIVAT
 
11-åriga Melinda låstes in bland missbrukare
REPORTAGE: Del 1, intervju med Melinda.
 
Hon var en späd liten flicka på elva år när hon låstes in på ett statligt behandlingshem för äldre ungdomar med drog- och anpassningsproblem.
I sju år var hon omhändertagen eller på flykt undan de sociala myndigheterna i Filipstad.
Nu berättar Melinda Norberg – Nordmarksflickan – om rymningarna, livet på Folåsa-anstalten, kampen för att få bo hos pappa, rättsövergreppet, och den avslutande tre år långa flykten.
– Mitt liv har tagits ifrån mig. Jag känner ingen riktig livsglädje, säger hon.
 
NWT:s länkt till artikeln.
http://nwt.se/filipstad/article1608344.ece?service=refresh
 
Fredagskväll i juli 2006 i det lilla samhället Hjortkvarn mellan Örebro och Askersund.

En polisstyrka på mer än tio man närmar sig enfamiljshuset där Melinda Norberg uppehåller sig tillsammans med storebror Daniel och pappan.

– Jag är inne i sovrummet på andra våningen och hör ljudet från en polisradio. Pappa är också i rummet. Han tittar på mig, reser sig upp och går ut i hallen. Där möter han polisen. Sedan efter en stund kommer det två socialsekreterare från Örebro.

Melinda förstår direkt att de kommit för att hämta henne och Daniel. Sedan i slutet av april har de befunnit sig i Norge för att slippa bli omhändertagna av socialen. De senaste dagarna har de bott hos bekanta i Hjortkvarn. Nu har de planerat att resa vidare till en ny adress. Men familjen som äger huset har tipsat socialen i Filipstad om att de efterlysta Nordmarksbarnen finns i huset. Därför är där fullt med poliser.

– Jag står och gråter. Först tänker jag att vi hoppar ut från fönstret, för dom hade en pool där nere. Jag kunde landa i vattnet. Men så kollar jag ut och ser att det står poliser utposterade runt hela huset.

 

En av poliserna bryter upp dörren till toaletten där storebror Daniel gömmer sig.

Efter en stunds diskussion med pappan och några telefonsamtal som gäller den rättsliga grunden för ingripandet slutförs hämtningen.

– Två poliser tar tag i varsin arm och släpar ut mig till en polisbil. Det sista jag hör innan jag kommer ut är pappa som säger: kan jag inte få ge ungarna en kram innan ni åker. Men det får han ju inte.

Melinda och Daniel körs i varsin polisbil mot Karlstad, utan att ha en aning om vad socialen har för planer för dem.

Det kommer att dröja sju långa år innan Melinda kan visa sig ute i samhället igen som en fri människa.

Bakom ingripandet i Hjortkvarn ligger den långvariga tvisten kring barnens skolgång. I fem år har de hållits hemma på grund av problem i Nordmarks skola. Samtidigt har det seglat upp en vårdnadstvist mellan barnens mamma och pappa. Pappan, som haft ensam vårdnad, står inför hotet att barnen ska omhändertas. Syskonen har i sin tur berättat om övergrepp som mamman ska ha begått mot dem när de var små. De vill fortsätta bo hos pappan. I den alltmer tillspetsade konflikten har socialen och dåvarande länsrätten ställt sig på mammans sida.

Men har socialen verkligen rätt att komma och ta barnen? Två år senare visar JO:s utredning att socialnämnden i Filipstad agerat utan att det finns något beslut. Melinda och Daniel utsätts alltså för ett olaga frihetsberövande.

 

Polisbilarna med de båda barnen i varsitt baksäte når senare på fredagskvällen Barn- och ungdomspsyk i Karlstad. Nästa dag körs de vidare till ett familjehem i Svartå väster om Filipstad. Huset ligger mitt i skogen och barnen lotsas upp på övervåningen.

Redan samma kväll bestämmer de sig för att rymma.

– Vi tar lakan och knyter ihop för att kunna klättra ned för väggen, men när vi kollar ut ser vi en stege rakt ner från fönstret, så vi bara klättrar ut. Och jag har inga skor på mig, för polisen har inte tagit med nånting från Hjortkvarn. Sen så går vi längs med landsvägar. Vi vet inte vart vi ska, tills vi upptäcker en skylt som visar att vi är på väg till Munkfors.

När de kommer in i samhället blir de igenkända. Nyheten om rymningen har på morgonen gått ut på radio och text-tv. Polisen letar efter dem i omgivningarna.

– Vi ser flera polisbilar på vägen dit, så vi går ju i skogen längs med vägen den sista biten. Vi hittar en telefonkiosk och ringer till en person som ska komma och hämta oss, och vi kommer överens om ett ställe där vi ska bli upphämtade. Men då har någon av dem som sett oss ringt till polisen. Flera privatpersoner följer efter oss på avstånd ända tills polisen kommer körande i full fart och bromsar in framför oss.

Det har bara gått 36 timmar sedan hämtningen i Hjortkvarn. Återigen placeras barnen i baksätet på varsin polisbil för att köras mot Karlstad.

– När vi är framme får dom bära ut mig ur bilen, men det är mer en principgrej att jag inte vill göra det frivilligt. Sedan får vi sitta i ett kontorsliknande rum. En socialsekreterare kommer in och försöker ge mig en nalle. Jag lägger den där på soffan.

– Det är också dom här kontrasterna. Ena sekunden är man ett barn som ska ha en nallebjörn, och i nästa sekund är man en brottsling.

 

Melinda är trött efter nattens rymning och somnar i rummet. Det gör även Daniel. På kvällen väcks de och bärs ut till en väntande piketbuss som bemannas av två poliser och två socialsekreterare. Färden går österut mot Kristinehamn där de stannar och käkar hamburgare.

– Efter det så somnar jag och vaknar av att vi är framme i Folåsa. Men det visste jag ju inte då. Dom öppnar dörren och drar ut Daniel. Då får jag panik - vart ska han, vart tar ni honom? Lugna ner dig nu, det kommer att bli bra svarar dom.

Det är det sista Melinda ser av sin bror på flera veckor.

– Dom tar mig till en annan avdelning som ligger några hundra meter från Daniels. Polisen bär in mig i ett samtalsrum som kallas för blå rummet, och där finns också det som kallas isoleringen, ett rum med tjock dörr med ett litet titthål och en grå tunn madrass på golvet. Det är där dom stänger in folk som varit våldsamma eller så. Och jag tror att det är där jag ska få bo.

– Jag sitter bara och gråter och försöker förklara för personalen vad som hänt. Dom har lagt fram ett drogtest på bordet, men säger till mig att de ser att jag inte är påverkad.

När polisen gett sig i väg förklarar personalen att Melinda ska hållas låst.

– Just då har jag ingen aning om vad låst innebär. Men det betyder att man inte får lämna avdelningen, man är inlåst helt enkelt.

 

Hon placeras i ett rum där ett gult gatulampssken tränger in bakom rullgardinen. Det får henne att tro att Folåsa ligger inne i bebyggelse och att det finns ett samhälle där utanför. Men så är det inte. Anstalten ligger på den östgötska landsbygden fem kilometer väster om Linköping.

 

http://nwt.se/multimedia/dynamic/01046/1956832_jpg_1046077img699.jpg

 

Melinda Norberg kort efter inlåsningen på Folåsa 2007.

En 11-årig flicka som rycktes upp från hemmiljön och placerades bland äldre ungdomar med missbruksproblem och kriminalitet.

 

När Melinda återser sin bror några veckor senare så sker det under bevakning.

– Det skulle vara två vakter närvarande, en från var avdelning, som skulle sitta och lyssna på allting vi sa. Vi fick prata i en halvtimme för dom ansåg att vi kunde påverka varandra negativt genom att vi kunde bli starka ihop. Om vi hölls separerade så kunde dom lättare bryta ned det inflytande som dom menade att pappa hade på oss. Det var socialen som bestämde det, med mammas godkännande.

– Det var även så att träffarna med Daniel användes som bestraffningsmedel. Om de tyckte jag skött mig illa så fick jag inte träffa Daniel den dagen. Och när vi väl fick träffas och pratade om hur dåligt vi mådde, och vad vi skulle kunna göra åt det rent juridiskt, så bestämde en högre chef att vi bara skulle få prata om vår situation i en kvart. Resten av tiden skulle vi prata om, som han kallade det, väder och vind.

 

Fick du prata med din pappa någonting?

– Nej, inte en enda gång på två månader. Det rådde total sekretess. Ingen fick ens veta var vi var nånstans.

 

Hur kändes det?

- Det var helt fruktansvärt. Overkligt. Daniel och jag hade levt ett väldigt fritt liv med pappa. Att sen då komma till Folåsa, till en helt annan miljö som man inte ens visste fanns. Jag menar vi blev inkastade på Folåsa. Och sedan blir man som en av dom. Man påverkas av den kulturen, men det är inte sådana vi egentligen är.

 

Hur vill du beskriva kulturen där?

– Allting destruktivt som finns i samhället. Hat mot myndigheter, att polisen är det värsta som finns. Droger, sprit, kriminalitet, sjuka sexuella delar. Ju mer sexuellt sjukt man gör, desto häftigare är man. Jag kom dit som elvaåring och den näst yngsta tjejen var 16. Och jag menar, dom hade missbruksproblem, dom satt där för att dom var ute och slogs. Dom prostituerade sig. Det var allt mellan himmel och jord. Man fick lära sig allting om droger, dom pratade vitt och brett om hur många dom hade legat med, hur dom har legat med dom, och hur kåta dom var och hur mycket dom behövde komma ut och knulla.

– Jag var chockad. Under de första åtta-nio månaderna stod jag emot väldigt bra. Men sedan blev man ju precis likadan. Man piercade sig, gjorde hemmagjorda tatueringar som jag nu tagit bort. Hela atmosfären på Folåsa gick ut på att man skulle vara tuff och hävda sig mot allt.

 

Är du fortfarande präglad på något sätt av detta?

– Nej. Jag var det fram till 2010. Men under åren som jag var på flykt var jag så himla isolerad från allt. Jag fick mycket tid att reflektera över mina värderingar och vem jag var och vad jag ville. Jag ville få bort den där bilden av mig som publicerats på Tv3:s Efterlyst; en Folåsaplacerad tjej med piercingar som såg helt död ut i princip.

 

http://nwt.se/multimedia/dynamic/01046/1993096_jpg_1046078img699.jpg
 
Melinda Norberg konstaterar att hon blev tvångsomhändertagen och bestraffad i sju år för att hon ville bo hos pappa.
Bilden är från rummet på Folåsa.
 
Syskonens vistelse på Folåsa kommer att vara i två och ett halvt år. Socialnämnden i Filipstad lägger ut runt 8 000 kronor per dygn, så det hinner bli ungefär sju miljoner kronor. Med stöd från barnens mamma har man satt upp fyra huvudmål för behandlingen: Barnen ska inte kunna rymma. De ska gå i skolan. Pappans inflytande ska brytas. Mamman ska ges en plats i Daniels och Melindas liv.
Bortsett från en sporadisk skolgång - som i Melindas fall resulterar i en ej avslutad nionde årskurs - uppnås ingenting av detta.

I september 2007 rymmer Melinda från Folåsa för första gången. Hon är tolv år, och det får fasansfulla följder.

– Jag har fått friheten att cykla till Vikingstad som ligger ungefär två kilometer från behandlingshemmet. Så jag tar cykeln dit och sedan pendeltåget in till Linköping. Där lägger jag mig och sover i en buske bakom centralstationen.

- Jag vet att en av killarna på den andra avdelningen ska på permission den helgen. Jag vågar inte åka hem till pappa i Nordmark, för då skulle polisen vara där och ta mig, det är liksom självklart för mig.

Hon träffar killen med permis och tillsammans kliver de på ett tåg till Malmö. Melinda är utan biljett. Men den äldre killen har ju en, och konduktören tror på henne när hon säger att hon tappat sin.

Pojkens mamma bor i ett höghus i stadsdelen Rosengård. Han presenterar Melinda som lillasyster till hans flickvän Sofia (namnet är ändrat) som också vistas på Folåsa. I bostadsområdet träffar de killens kompisar. En av dem har en kamphund som heter Ganja – ett annat ord för hasch eller marijuana. Gänget brukar röka hasch i en stuga på en av lekplatserna.

– Det är jointfimpar överallt i stugan, så det syns att det är ett sånt ställe. Ungar leker runt omkring, gungar och så. Det är helt normalt.

 

Sista dagen (skulle det visa sig) i Malmö följer Melinda med gänget till ett omklädningsrum utanför en bastu i ett av bostadshusen. Killarna har bestämt att de ska dricka sprit. Han som har permis och en till ger sig ut för att köpa alkohol. 12-åriga Melinda lämnas kvar i omklädningsrummet tillsammans med tre eller fyra pojkar i övre tonåren.

Det som händer där vill hon inte berätta närmare om. Det är enda gången under den fem timmar långa intervjun som Melinda har tårar i ögonen.

Några timmar senare hämtas hon av polisen. Killens mamma har berättat i telefon för personalen på Folåsa att Sofias syster befinner sig i Malmö. Personalen lägger ihop två och två och förstår att det måste handla om den förrymda Melinda. Även killarna som gjort henne illa utanför bastun har tipsat polisen. Troligtvis för att ställa sig själva i bättre dager om det skulle bli polissak av det som skett.

Men Melinda har inga planer på att göra polisanmälan.

– Dels är det så att den här flickvännen Sofia bodde på min avdelning, och hon har knivhotat en av de andra intagna. Och den andra killen som var med, det var hans kompisar som gjorde det, och han sitter på den andra avdelningen på Folåsa. Så jag visste, eller trodde, att jag skulle få ett helvete om jag anmälde.

Hon övernattar i chock på hotell Scandic i Malmö bevakad av vakter och körs dagen därpå i en väktarbil från G4S tillbaka till Folåsa.

Bara några dagar senare rymmer Melinda igen, denna gång tillsammans med Daniel. De blir borta i fyra respektive åtta månader och sover i trappuppgångar och hos bekanta på olika platser i landet. I början håller de ihop men skiljs senare och fortsätter på olika håll. Fallet uppmärksammas i riksmedia. Melinda säger till en reporter på Tv1:s Rapport att hon hellre sover i en trappuppgång än återvänder till Folåsa. Det är också nu som syskonen en kort tid bor hos en tidigare miljöpartistisk kommunpolitiker i Stockholm. Denne funderar på att gömma barnen hos nunnorna i Alsicke kloster, och han tar hand om ett skakande brev från Melinda som publiceras i NWT i november 2007.

 

Barnen försvinner dock utan förvarning från miljöpartistens lägenhet innan han hinner göra något mer.

För Melindas del tar rymningen slut i Norrland.

– De ungdomar jag är hos har till slut ingenstans att gömma mig. De pratar med ett jourhem som tar hand om mig. Där läser personalen tidningar – bland annat NWT – och förstår vem jag är. Jourhemmets föreståndare ringer till socialchef Kristina Steijner i Filipstad, och det slutar med att polisen kommer och hämtar mig och kör mig tillbaka till Folåsa.

Från och med nu beslutar sig syskonen för att ändra taktik. De får hela tiden höra att de är hjärntvättade av pappan och de blir nästan alltid korrigerade när de säger något positivt om uppväxtåren i Nordmark.

– När jag kommer tillbaka från rymningen så känner jag att jag måste ut från Folåsa. Jag förstår att om jag fortsätter att vilja ha kontakt med pappa så kommer det här bara att fortsätta till jag bli såpass gammal att de inte kan behålla mig längre. Så jag säger att jag inte vill träffa honom.

Taktiken lönar sig.

I april 2008 beslutar socialnämnden att pappan inte får ha någon kontakt med barnen. Melinda flyttar i december 2008 till ett familjehem i Linköping. Hon går i skolan och får en hund - en collie - som hon fortfarande har hand om.

I januari 2009 skrivs barnen slutligen ut från Folåsa och i samma veva får mamman ensam vårdnad om dem. Melinda har fyllt 14 år och är fortfarande omhändertagen och tvångsplacerad på familjehem. Hon har bara träffat mamman en enda gång sedan 2005 - vid ett kaosartat möte på Folåsa några månader tidigare. Och hon säger att hon aldrig vill se henne mer.

 

Ett år senare, våren 2010, ser Melinda ljusare på framtiden. Hon pluggar för sitt slutbetyg i nian och hon söker in på hundgymnasiet i Forshaga.

– Jag tänker att jag kan ta med mig min hund till skolan och bo på internet tillsammans med andra ungdomar. Detta är något jag verkligen drömmer om.

I och med att Melinda flera gånger uttryckligen sagt att hon inte vill träffa pappan så har det lättats på kontaktförbudet. Det finns inte längre något hindrande LVU-beslut. Inför påskhelgen 2010 kan hon bestämma själv - och väljer att åka hem till Nordmark och återse pappan som hon inte träffat på flera år. Daniel är också där. Det blir en känslosam återförening. Men efter bara tre dygn smäller det till igen.

– En socialsekreterare från Filipstad ringer och säger att de är på väg i bil till Nordmark för att kolla så att jag mår bra. Jag fattar direkt att de ska ta mig därifrån.

Pappan släpper inte in socialen i huset. Melinda ringer till en person som kan hjälpa henne därifrån. Hon lämnar familjen, går under jorden och dyker inte upp igen förrän tre år senare.

 

Vill du berätta vad du gjorde?

– Nej, men jag kan prata generellt. Jag har lovat dom som hjälpte mig att inte berätta. Dom har inte gjort något fel, för jag var inte misstänkt för något brott. Så dom skulle inte råka illa ut så. Men jag känner ändå att dom förtjänar att det här löftet hålls.

 

Det sägs att din pappa hela tiden visste var du var och att han träffade dig under tiden?

– Han hade ingenting med flykten att göra överhuvudtaget. Dels var jag så gammal att jag kunde sköta det själv. Jag hade varit på rymmen två gånger innan. Den erfarenheten hade jag. Jag behövde inte pappas skydd.

Under Melindas andra år på flykt startas en tråd på Flashback som blir en av sajtens mest lästa någonsin med drygt fyra miljoner besök. Där vänder man ut och in på ärendet och nagelfar alla inblandade – Melinda, Daniel, mamman, pappan, socialens personal, advokater, poliser, reportrar och alla andra som haft med fallet att göra. Det publiceras sjukjournaler, polisförhör, domstolsprotokoll, privata brev och närgångna foton. Och det spekuleras friskt i Melindas öde. Enligt ett rykte på Flashback skulle hon till och med vara död.

 

Du kunde följa inläggen på Flashback under tiden som du var på flykt. Hur kändes det?

– Det var riktigt jäkla tungt i vissa lägen, framför allt det som skrevs om Daniel och pappa. Det här hånet som Daniel fick, om han stavade fel. En sak jag mådde dåligt av var att det började pratas om att pappa skulle ha dödat mig och grävt ner mig nånstans. Jakten pågick ju på mig, och jag kände att man försökte provocera mig att träda fram och svara så att man kunde få fram en ip-adress eller nåt.

 

Vad tycker du om medias hantering, bortsett från Flashback?

– Dålig, väldigt dålig. Jag kan förstå till viss del varför artiklarna blev såpass vinklade och ensidiga som dom blev, i och med att det var myndigheterna som förmedlade uppgifterna som kom fram, och i och med att mamma var väldigt framåt i mediekontakterna. En kvällstidning hade rubriken ”Hon mobbades ut ur sin familj”. Det finns ingenting i den artikeln som säger nånting om den andra sidan. Det var ingen som ville undersöka vad som egentligen låg bakom. NWT:s artikel med rubriken ”Här satt barnen isolerade i fem år” och en bild från Nordmark var en av de värsta, för den var så fruktansvärd vinklad. Mamma framställs som gullig och varm, medan pappa är nån äcklig bondlurk som inte ens klipper gräsmattan och som svettas så att det rinner nerför nacken.

Melindas långa flykt pågår alltså i mer än tre år. Hon vet om att hon är jagad, men upplever aldrig att polisen, socialen och andra som söker efter henne kommer farligt nära.

– Det blir lite värre när Efterlyst-programmet sänds på Tv3. Det blir svårare att få hjälp, för folk är rädda att dom ska få skit för att jag är där, om någon hittar mig. Det gör att jag är tvungen att förflytta mig. Men jag är väldigt försiktig. Jag har lärt mig från mina andra rymningar att aldrig vara inne på hemsidor. Jag har inte telefon under väldigt långa perioder och när jag väl har en så ringer jag aldrig till någon som dom vet att jag har kontakt med.

Hon bor oftast avskiltoch går aldrig ut bland folk.

– I en lägenhet är jag var tvungen att krypa ut på balkongen för att få nån sorts luft. Jag vågar inte sticka upp huvudet. Just den biten är väldigt jobbig. Man känner sig väldigt instängd. Om det ringer på dörren får jag panik, jag tror att det är polisen. Samma sak om det kommer bekanta till dem man är hos. Vid ett tillfälle sitter jag och trycker i en garderob i två timmar.

 

Hösten 2012 förlorar socialnämnden först i förvaltningsrätten och sedan i kammarrätten. Det betyder att Melinda är fri att komma fram. Socialnämnden lämnar då in en ny begäran om LVU som också tillbakavisas. Mamman gör sedan ett sista försök att få henne omhändertagen.

– Hon skickar in en ny anmälan där hon menar att jag med min samlade bakgrund inte kan ta hand om mig själv riktigt, utan att jag behöver behandling. Det känns nästan som en begäran om omyndigförklaring. Men socialnämnden skriver bara en anteckning och fattar inga nya beslut.

Den 15 maj 2013 tar Melinda till slut steget tillbaka till samhället. Hon beger sig till socialen i den kommun hon bor nu, säger vem hon är och att hon är i behöv av tillfällig hjälp.

– Jag berättar att jag varit på flykt i över tre år, att jag inte har några försörjningsmöjligheter och ingenstans att ta vägen. Jag har inga planer att leva på soc, jag vill bara ha hjälp att få ett boende så att jag kan komma igång och börja försörja mig själv.

Nu under försommaren har Melinda börjat plugga på komvux. Planen är att slutföra en gymnasieutbildning på ett och ett halvt år. Sedan hoppas hon kunna studera juridik.

– Man kan göra så mycket med den utbildningen. Man behöver inte bli advokat, man kan jobba som jurist på myndigheter. Jag har hållit på med juridiska problem sen – jag vet inte hur gammal jag var. Det känns som om jag har någon erfarenhet som jag skulle kunna ha nytta av i det jobbet.

 

I sju år har du levt ett liv som en sorts flykting i det eget land. Hur känner du dig i dag?

– Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på den frågan. Jag känner mig trasig. Jag har problem med anknytningen till mina egna känslor. Jag känner väldigt mycket mindre än jag borde göra. Det har jag haft lite som en försvarsmekanism. Det känns som om hela livet är borta. Man får börja härifrån och bygga upp allting på nytt.

– Även om jag uppskattar livet och har en livsvilja som fått mig att ta mig igenom allting, så känner inte jag livsglädje som många människor gör.

 

Har du tänkt på att ställa någon till svars för det du har varit med om?

– Det blir väl egentligen att stämma staten. Det kräver en advokat som verkligen sätter sig in i allting. Och den processen tar sin tid. Advokater i dag vill ha så många fall som möjligt så att dom kan få in pengar. Det är den upplevelsen som jag har haft. Att vi blev olaga frihetsberövade 2006 i Hjortkvarn har vi rätt att kräva skadestånd för. Men det börjar bli bråttom för det blir preskriberat 2016.

 

Vad känner du inför dem som tagit besluten och svarat för åtgärderna i ditt fall?

 
 
 

– Många förväntar sig att jag ska säga att jag hatar dom. Jag skulle vilja känna så. Men jag ser så himla tekniskt på allting. Jag tänker att den händelsen orsakade den människan. Hon tog det felaktiga beslutet och därför fick jag utstå det här.

 

http://nwt.se/multimedia/dynamic/01046/1951591_jpg_1046080img699.jpg

 

Nu ser Melinda Norberg framåt. Hon har påbörjat gymnasiestudier och hoppas senare kunna studera juridik. Men det förgångna är hela tiden närvarande.
Foto: Helena Karlsson

 

Upprörd ;(

Satt & kollade runt lite på FB förut hamnade då på en länk som hade kommit dit idag, det handlade om en 8 årig flicka som hade blivit bortgift med en man som var 5 x äldre än sig själv.. säger bara fy fan :(
Inte nog med det han skulle ha sex med henne på bröllopsnatten oxå som resulterade i att hon fick sådana inre skador/ blödningar att hon förblödde & dog.
Grrrrrrrrrrrrrrr... jag blir så arg & så ledsen av vad jag läste, att sådant här får ske, sen kan man ju undra om dessa idioter föds utan hjärnceller eller vad är det frågan om, det inkluderar även föräldrarna att dom kan tillåta något sådant.
Jag skiter i att detta sällsynt vidriga exempel på institutionaliserad & legaliserad pedofili ska ha inträffat i staden Hardh i nordvästra Jemen, det ska inte få förekomma någonstan.
För arrangerade äktenskap mellan vuxna män & minderåriga flickor är som bekant alleles för accepterade & mycket vanligt förekommande i stora delar av den muslimska världen & har legitimeras av att profeten Muhammed själv ägnade sig åt det.. hur kan man se upp till en sådan person går över mitt förstånd.
Men faktiskt i konservativt muslimska länder som Kuwait & Förenade Arabemiraten upprörs människor över detta obehagliga fall & krav reses på att Jemens myndigheter måste vidta rättsliga åtgärder mot både mannen & flickans familj.
Det är tummen upp, bara hoppas att det sker, för jag hoppas dom får så mycket skit så dom fattar att detta inte är rätt, lås in dom & kasta nyckeln, skärp lagar, låt barn vara barn... snälla.
 
muslimska barnbrudar
 
http://avpixlat.info/2013/09/09/8-arig-brud-dog-av-inre-blodningar-efter-brollopsnatten/

Madeleine McCann.. ???

Ramlade in på en sida om Madeleine McCann igen, har skrivit om henne förut här i bloggen, den historien om henne som med andra händelser som handlar om barn gör mig så fruktansvärt ledsen.
Fattar mig inte på folk som kan göra små oskyldiga barn något ont, det går över mitt förstånd.
Klart man fattar att det inte står rätt till när en människa är kapabel tll att skada barn eller kidnappa eller vad det nu handlar om.
Det jag inte förstår är hur alla dessa människor kan leva som vanligt i samhället bland oss utan att man ser eller hör något, eller det värst den som ser inte agerar.. sen om mot förmodan någon sett något & agerar så händer det inget från myndigheterna iallafall förränns det är försent ändå. 
Madeleine McCann försvann ju spårlöst i Portugal 2007 när familjen var på semester, hon skulle fylla fyra år under deras semesterresa men den han hon aldrig fira :(
I år så skulle Madeleine McCann fylla 10 år, det har gått 6 år & ingen har hittat henne ännu, kan bara tänka mig vilket helvetets helvete dessa stackars föräldrar genomlidit & få utstått med.
Genom åren så har det kommit in lite olika uppgifter om folk som har sett flickan lite här & där, b.l.a. i något köpcenter, det sista tror jag var på något charterflyg från Ibiza till München i augusti förra året.
Trots allt så har ingen Madeleine McCann kommit till rätta, jag hoppas med hela mitt hjärta att detta flickebarn var hon nu må vara har det så bra det någonsin går att ha, kanske hon inte minns något så hon vet heller inget annat, kanske hon inte har tagit skada, man kan bara hoppas & be.
En bild på henne som hon skulle kunna se ut idag & en som hon såg ut vid försvinnandet.

Inget hund liv :(

Satt förut & läste lite på olika bloggar, fastnade då speciellt för en blogg som berörde mig så otroligt mycket, för den påminde mig om vad jag själv har sett & varit med & hjälpt till lite för att det kunde bli lite bättre & mindre lidande.
Det var en tjej som hade varit på "Sri Lanka" .. Där sprang det som det gör i dom flesta länder man besöker många lösa hundar överallt.
Kärvänliga som alla dom här hundarna är så kommer dom givetvis fram till en om en stannar upp, en del t.o.m. följer efter en sakta för i hopp om lite mat, en klappade, lite närhet & kärlek.
Man blir gråtfärdig av det man ser, men det finns faktiskt oftast ställen som hjälper till med mediciner, vaccinationer mm om man är villig att bidra med lite pengar.
För tyvärr så är det just det där med pengar som är bristvara & allt är så dyrt. Det är så sjukt hur lite man egentligen behöver göra för att det kan hjälpa till så mycket.
Som tur är dom snälla mot hundarna i dessa länder iallafall, värre är det för katterna, men det får jag berätta om en annan gång.
Nu är det ju som så att dessa hundar har oftast skabb, & det är ett stort problem. Det gör så ont i en när man ser dom stackars djuren gå omkring och kliar livet ur sig.
Man vet själv hur hemskt det är när det kliar någonstans & så når man inte, tänk dig att ha det så hela tiden, 24 timmar om dygnet, var eviga minut :(
Den här hunden på bilden har alltså kliat sig så mycket att den inte har någon päls överhuvudtaget kvar, fattar ni hur mycket den har kliat sig?
Fattar ni hur mycket den har utstått? Jag mår så illa bara jag tänker på det. Och något som jag tycker är ännu värre är, "VARFÖR" gör man inte något åt det när man ser en hund som denna?
Hur kan man, hur orkar man bara gå förbi utan att ingripa & göra något alls? :(
Fråga runt, fråga reseledarna "fråga, fråga" fråga folk på gatan, för det finns oftast någon "orgination" att tillgå.
Finns det inget så går det åtmindstånde kanske att hjälpa till med det lilla man kan "som i detta fallet" att hunden får somna in, eller?
För det borde ha varit den bästa hjälpen för denna krake, för oavsett vilken hjälp så skulle denne nog aldrig få ett normalt liv igen :(
Klart man inte kan hjälpa alla ensam, men alla kan göra vi göra något än om lite så händer det något iallafall, en får åtmindstånde hjälp som denne stackars krake kunde ha fått t.e.x..
Jag skulle aldrig kunna sova, ens få denna bild ur skallen om jag bara hade gått förbi (vilket jag aldrig skulle gjort".
Skulle just i det ögonblicket önskat att jag lagt pengarna på det jag betalde för min resa till hjälp till denna krake istället, men vet att så man inte tänka.
Hade man inte gjort resan så hade man inte sett eller kunnat hjälpa lite ens. Men när man ser en hund som är så svart i hyn efter solen & inte har nån päls som kan skydda den ens så är väl inte det bästa hundliv en hund kan önska sig, eller?
Jag hoppas att denna vovve har fått ett värdigt avslut på sitt lidande i denna stund :(
Se på bilden & avgör själv, skulle du kunna gå förbi & inte göra något?
RSS 2.0