11-årige Melinda låstes in bland missbrukare.

 Artiker från NWT idag 30 juli. 
 http://nwt.se/multimedia/dynamic/01046/1951593_jpg_1046079img699.jpg
 
Även om jag uppskattar livet och har en livsvilja som fått mig att ta mig igenom allting, så känner jag inte livsglädje som många människor gör, säger Melinda Norberg.
Foto: Helena Karlsson
 
http://nwt.se/multimedia/dynamic/01046/1953815_jpg_1046076img699.jpg
 
Livet före Folåsa och socialens ingripande beskriver Melinda som fritt och aktivt. Vi var aldrig isolerade som det påstods, säger hon.
Foto: PRIVAT
 
11-åriga Melinda låstes in bland missbrukare
REPORTAGE: Del 1, intervju med Melinda.
 
Hon var en späd liten flicka på elva år när hon låstes in på ett statligt behandlingshem för äldre ungdomar med drog- och anpassningsproblem.
I sju år var hon omhändertagen eller på flykt undan de sociala myndigheterna i Filipstad.
Nu berättar Melinda Norberg – Nordmarksflickan – om rymningarna, livet på Folåsa-anstalten, kampen för att få bo hos pappa, rättsövergreppet, och den avslutande tre år långa flykten.
– Mitt liv har tagits ifrån mig. Jag känner ingen riktig livsglädje, säger hon.
 
NWT:s länkt till artikeln.
http://nwt.se/filipstad/article1608344.ece?service=refresh
 
Fredagskväll i juli 2006 i det lilla samhället Hjortkvarn mellan Örebro och Askersund.

En polisstyrka på mer än tio man närmar sig enfamiljshuset där Melinda Norberg uppehåller sig tillsammans med storebror Daniel och pappan.

– Jag är inne i sovrummet på andra våningen och hör ljudet från en polisradio. Pappa är också i rummet. Han tittar på mig, reser sig upp och går ut i hallen. Där möter han polisen. Sedan efter en stund kommer det två socialsekreterare från Örebro.

Melinda förstår direkt att de kommit för att hämta henne och Daniel. Sedan i slutet av april har de befunnit sig i Norge för att slippa bli omhändertagna av socialen. De senaste dagarna har de bott hos bekanta i Hjortkvarn. Nu har de planerat att resa vidare till en ny adress. Men familjen som äger huset har tipsat socialen i Filipstad om att de efterlysta Nordmarksbarnen finns i huset. Därför är där fullt med poliser.

– Jag står och gråter. Först tänker jag att vi hoppar ut från fönstret, för dom hade en pool där nere. Jag kunde landa i vattnet. Men så kollar jag ut och ser att det står poliser utposterade runt hela huset.

 

En av poliserna bryter upp dörren till toaletten där storebror Daniel gömmer sig.

Efter en stunds diskussion med pappan och några telefonsamtal som gäller den rättsliga grunden för ingripandet slutförs hämtningen.

– Två poliser tar tag i varsin arm och släpar ut mig till en polisbil. Det sista jag hör innan jag kommer ut är pappa som säger: kan jag inte få ge ungarna en kram innan ni åker. Men det får han ju inte.

Melinda och Daniel körs i varsin polisbil mot Karlstad, utan att ha en aning om vad socialen har för planer för dem.

Det kommer att dröja sju långa år innan Melinda kan visa sig ute i samhället igen som en fri människa.

Bakom ingripandet i Hjortkvarn ligger den långvariga tvisten kring barnens skolgång. I fem år har de hållits hemma på grund av problem i Nordmarks skola. Samtidigt har det seglat upp en vårdnadstvist mellan barnens mamma och pappa. Pappan, som haft ensam vårdnad, står inför hotet att barnen ska omhändertas. Syskonen har i sin tur berättat om övergrepp som mamman ska ha begått mot dem när de var små. De vill fortsätta bo hos pappan. I den alltmer tillspetsade konflikten har socialen och dåvarande länsrätten ställt sig på mammans sida.

Men har socialen verkligen rätt att komma och ta barnen? Två år senare visar JO:s utredning att socialnämnden i Filipstad agerat utan att det finns något beslut. Melinda och Daniel utsätts alltså för ett olaga frihetsberövande.

 

Polisbilarna med de båda barnen i varsitt baksäte når senare på fredagskvällen Barn- och ungdomspsyk i Karlstad. Nästa dag körs de vidare till ett familjehem i Svartå väster om Filipstad. Huset ligger mitt i skogen och barnen lotsas upp på övervåningen.

Redan samma kväll bestämmer de sig för att rymma.

– Vi tar lakan och knyter ihop för att kunna klättra ned för väggen, men när vi kollar ut ser vi en stege rakt ner från fönstret, så vi bara klättrar ut. Och jag har inga skor på mig, för polisen har inte tagit med nånting från Hjortkvarn. Sen så går vi längs med landsvägar. Vi vet inte vart vi ska, tills vi upptäcker en skylt som visar att vi är på väg till Munkfors.

När de kommer in i samhället blir de igenkända. Nyheten om rymningen har på morgonen gått ut på radio och text-tv. Polisen letar efter dem i omgivningarna.

– Vi ser flera polisbilar på vägen dit, så vi går ju i skogen längs med vägen den sista biten. Vi hittar en telefonkiosk och ringer till en person som ska komma och hämta oss, och vi kommer överens om ett ställe där vi ska bli upphämtade. Men då har någon av dem som sett oss ringt till polisen. Flera privatpersoner följer efter oss på avstånd ända tills polisen kommer körande i full fart och bromsar in framför oss.

Det har bara gått 36 timmar sedan hämtningen i Hjortkvarn. Återigen placeras barnen i baksätet på varsin polisbil för att köras mot Karlstad.

– När vi är framme får dom bära ut mig ur bilen, men det är mer en principgrej att jag inte vill göra det frivilligt. Sedan får vi sitta i ett kontorsliknande rum. En socialsekreterare kommer in och försöker ge mig en nalle. Jag lägger den där på soffan.

– Det är också dom här kontrasterna. Ena sekunden är man ett barn som ska ha en nallebjörn, och i nästa sekund är man en brottsling.

 

Melinda är trött efter nattens rymning och somnar i rummet. Det gör även Daniel. På kvällen väcks de och bärs ut till en väntande piketbuss som bemannas av två poliser och två socialsekreterare. Färden går österut mot Kristinehamn där de stannar och käkar hamburgare.

– Efter det så somnar jag och vaknar av att vi är framme i Folåsa. Men det visste jag ju inte då. Dom öppnar dörren och drar ut Daniel. Då får jag panik - vart ska han, vart tar ni honom? Lugna ner dig nu, det kommer att bli bra svarar dom.

Det är det sista Melinda ser av sin bror på flera veckor.

– Dom tar mig till en annan avdelning som ligger några hundra meter från Daniels. Polisen bär in mig i ett samtalsrum som kallas för blå rummet, och där finns också det som kallas isoleringen, ett rum med tjock dörr med ett litet titthål och en grå tunn madrass på golvet. Det är där dom stänger in folk som varit våldsamma eller så. Och jag tror att det är där jag ska få bo.

– Jag sitter bara och gråter och försöker förklara för personalen vad som hänt. Dom har lagt fram ett drogtest på bordet, men säger till mig att de ser att jag inte är påverkad.

När polisen gett sig i väg förklarar personalen att Melinda ska hållas låst.

– Just då har jag ingen aning om vad låst innebär. Men det betyder att man inte får lämna avdelningen, man är inlåst helt enkelt.

 

Hon placeras i ett rum där ett gult gatulampssken tränger in bakom rullgardinen. Det får henne att tro att Folåsa ligger inne i bebyggelse och att det finns ett samhälle där utanför. Men så är det inte. Anstalten ligger på den östgötska landsbygden fem kilometer väster om Linköping.

 

http://nwt.se/multimedia/dynamic/01046/1956832_jpg_1046077img699.jpg

 

Melinda Norberg kort efter inlåsningen på Folåsa 2007.

En 11-årig flicka som rycktes upp från hemmiljön och placerades bland äldre ungdomar med missbruksproblem och kriminalitet.

 

När Melinda återser sin bror några veckor senare så sker det under bevakning.

– Det skulle vara två vakter närvarande, en från var avdelning, som skulle sitta och lyssna på allting vi sa. Vi fick prata i en halvtimme för dom ansåg att vi kunde påverka varandra negativt genom att vi kunde bli starka ihop. Om vi hölls separerade så kunde dom lättare bryta ned det inflytande som dom menade att pappa hade på oss. Det var socialen som bestämde det, med mammas godkännande.

– Det var även så att träffarna med Daniel användes som bestraffningsmedel. Om de tyckte jag skött mig illa så fick jag inte träffa Daniel den dagen. Och när vi väl fick träffas och pratade om hur dåligt vi mådde, och vad vi skulle kunna göra åt det rent juridiskt, så bestämde en högre chef att vi bara skulle få prata om vår situation i en kvart. Resten av tiden skulle vi prata om, som han kallade det, väder och vind.

 

Fick du prata med din pappa någonting?

– Nej, inte en enda gång på två månader. Det rådde total sekretess. Ingen fick ens veta var vi var nånstans.

 

Hur kändes det?

- Det var helt fruktansvärt. Overkligt. Daniel och jag hade levt ett väldigt fritt liv med pappa. Att sen då komma till Folåsa, till en helt annan miljö som man inte ens visste fanns. Jag menar vi blev inkastade på Folåsa. Och sedan blir man som en av dom. Man påverkas av den kulturen, men det är inte sådana vi egentligen är.

 

Hur vill du beskriva kulturen där?

– Allting destruktivt som finns i samhället. Hat mot myndigheter, att polisen är det värsta som finns. Droger, sprit, kriminalitet, sjuka sexuella delar. Ju mer sexuellt sjukt man gör, desto häftigare är man. Jag kom dit som elvaåring och den näst yngsta tjejen var 16. Och jag menar, dom hade missbruksproblem, dom satt där för att dom var ute och slogs. Dom prostituerade sig. Det var allt mellan himmel och jord. Man fick lära sig allting om droger, dom pratade vitt och brett om hur många dom hade legat med, hur dom har legat med dom, och hur kåta dom var och hur mycket dom behövde komma ut och knulla.

– Jag var chockad. Under de första åtta-nio månaderna stod jag emot väldigt bra. Men sedan blev man ju precis likadan. Man piercade sig, gjorde hemmagjorda tatueringar som jag nu tagit bort. Hela atmosfären på Folåsa gick ut på att man skulle vara tuff och hävda sig mot allt.

 

Är du fortfarande präglad på något sätt av detta?

– Nej. Jag var det fram till 2010. Men under åren som jag var på flykt var jag så himla isolerad från allt. Jag fick mycket tid att reflektera över mina värderingar och vem jag var och vad jag ville. Jag ville få bort den där bilden av mig som publicerats på Tv3:s Efterlyst; en Folåsaplacerad tjej med piercingar som såg helt död ut i princip.

 

http://nwt.se/multimedia/dynamic/01046/1993096_jpg_1046078img699.jpg
 
Melinda Norberg konstaterar att hon blev tvångsomhändertagen och bestraffad i sju år för att hon ville bo hos pappa.
Bilden är från rummet på Folåsa.
 
Syskonens vistelse på Folåsa kommer att vara i två och ett halvt år. Socialnämnden i Filipstad lägger ut runt 8 000 kronor per dygn, så det hinner bli ungefär sju miljoner kronor. Med stöd från barnens mamma har man satt upp fyra huvudmål för behandlingen: Barnen ska inte kunna rymma. De ska gå i skolan. Pappans inflytande ska brytas. Mamman ska ges en plats i Daniels och Melindas liv.
Bortsett från en sporadisk skolgång - som i Melindas fall resulterar i en ej avslutad nionde årskurs - uppnås ingenting av detta.

I september 2007 rymmer Melinda från Folåsa för första gången. Hon är tolv år, och det får fasansfulla följder.

– Jag har fått friheten att cykla till Vikingstad som ligger ungefär två kilometer från behandlingshemmet. Så jag tar cykeln dit och sedan pendeltåget in till Linköping. Där lägger jag mig och sover i en buske bakom centralstationen.

- Jag vet att en av killarna på den andra avdelningen ska på permission den helgen. Jag vågar inte åka hem till pappa i Nordmark, för då skulle polisen vara där och ta mig, det är liksom självklart för mig.

Hon träffar killen med permis och tillsammans kliver de på ett tåg till Malmö. Melinda är utan biljett. Men den äldre killen har ju en, och konduktören tror på henne när hon säger att hon tappat sin.

Pojkens mamma bor i ett höghus i stadsdelen Rosengård. Han presenterar Melinda som lillasyster till hans flickvän Sofia (namnet är ändrat) som också vistas på Folåsa. I bostadsområdet träffar de killens kompisar. En av dem har en kamphund som heter Ganja – ett annat ord för hasch eller marijuana. Gänget brukar röka hasch i en stuga på en av lekplatserna.

– Det är jointfimpar överallt i stugan, så det syns att det är ett sånt ställe. Ungar leker runt omkring, gungar och så. Det är helt normalt.

 

Sista dagen (skulle det visa sig) i Malmö följer Melinda med gänget till ett omklädningsrum utanför en bastu i ett av bostadshusen. Killarna har bestämt att de ska dricka sprit. Han som har permis och en till ger sig ut för att köpa alkohol. 12-åriga Melinda lämnas kvar i omklädningsrummet tillsammans med tre eller fyra pojkar i övre tonåren.

Det som händer där vill hon inte berätta närmare om. Det är enda gången under den fem timmar långa intervjun som Melinda har tårar i ögonen.

Några timmar senare hämtas hon av polisen. Killens mamma har berättat i telefon för personalen på Folåsa att Sofias syster befinner sig i Malmö. Personalen lägger ihop två och två och förstår att det måste handla om den förrymda Melinda. Även killarna som gjort henne illa utanför bastun har tipsat polisen. Troligtvis för att ställa sig själva i bättre dager om det skulle bli polissak av det som skett.

Men Melinda har inga planer på att göra polisanmälan.

– Dels är det så att den här flickvännen Sofia bodde på min avdelning, och hon har knivhotat en av de andra intagna. Och den andra killen som var med, det var hans kompisar som gjorde det, och han sitter på den andra avdelningen på Folåsa. Så jag visste, eller trodde, att jag skulle få ett helvete om jag anmälde.

Hon övernattar i chock på hotell Scandic i Malmö bevakad av vakter och körs dagen därpå i en väktarbil från G4S tillbaka till Folåsa.

Bara några dagar senare rymmer Melinda igen, denna gång tillsammans med Daniel. De blir borta i fyra respektive åtta månader och sover i trappuppgångar och hos bekanta på olika platser i landet. I början håller de ihop men skiljs senare och fortsätter på olika håll. Fallet uppmärksammas i riksmedia. Melinda säger till en reporter på Tv1:s Rapport att hon hellre sover i en trappuppgång än återvänder till Folåsa. Det är också nu som syskonen en kort tid bor hos en tidigare miljöpartistisk kommunpolitiker i Stockholm. Denne funderar på att gömma barnen hos nunnorna i Alsicke kloster, och han tar hand om ett skakande brev från Melinda som publiceras i NWT i november 2007.

 

Barnen försvinner dock utan förvarning från miljöpartistens lägenhet innan han hinner göra något mer.

För Melindas del tar rymningen slut i Norrland.

– De ungdomar jag är hos har till slut ingenstans att gömma mig. De pratar med ett jourhem som tar hand om mig. Där läser personalen tidningar – bland annat NWT – och förstår vem jag är. Jourhemmets föreståndare ringer till socialchef Kristina Steijner i Filipstad, och det slutar med att polisen kommer och hämtar mig och kör mig tillbaka till Folåsa.

Från och med nu beslutar sig syskonen för att ändra taktik. De får hela tiden höra att de är hjärntvättade av pappan och de blir nästan alltid korrigerade när de säger något positivt om uppväxtåren i Nordmark.

– När jag kommer tillbaka från rymningen så känner jag att jag måste ut från Folåsa. Jag förstår att om jag fortsätter att vilja ha kontakt med pappa så kommer det här bara att fortsätta till jag bli såpass gammal att de inte kan behålla mig längre. Så jag säger att jag inte vill träffa honom.

Taktiken lönar sig.

I april 2008 beslutar socialnämnden att pappan inte får ha någon kontakt med barnen. Melinda flyttar i december 2008 till ett familjehem i Linköping. Hon går i skolan och får en hund - en collie - som hon fortfarande har hand om.

I januari 2009 skrivs barnen slutligen ut från Folåsa och i samma veva får mamman ensam vårdnad om dem. Melinda har fyllt 14 år och är fortfarande omhändertagen och tvångsplacerad på familjehem. Hon har bara träffat mamman en enda gång sedan 2005 - vid ett kaosartat möte på Folåsa några månader tidigare. Och hon säger att hon aldrig vill se henne mer.

 

Ett år senare, våren 2010, ser Melinda ljusare på framtiden. Hon pluggar för sitt slutbetyg i nian och hon söker in på hundgymnasiet i Forshaga.

– Jag tänker att jag kan ta med mig min hund till skolan och bo på internet tillsammans med andra ungdomar. Detta är något jag verkligen drömmer om.

I och med att Melinda flera gånger uttryckligen sagt att hon inte vill träffa pappan så har det lättats på kontaktförbudet. Det finns inte längre något hindrande LVU-beslut. Inför påskhelgen 2010 kan hon bestämma själv - och väljer att åka hem till Nordmark och återse pappan som hon inte träffat på flera år. Daniel är också där. Det blir en känslosam återförening. Men efter bara tre dygn smäller det till igen.

– En socialsekreterare från Filipstad ringer och säger att de är på väg i bil till Nordmark för att kolla så att jag mår bra. Jag fattar direkt att de ska ta mig därifrån.

Pappan släpper inte in socialen i huset. Melinda ringer till en person som kan hjälpa henne därifrån. Hon lämnar familjen, går under jorden och dyker inte upp igen förrän tre år senare.

 

Vill du berätta vad du gjorde?

– Nej, men jag kan prata generellt. Jag har lovat dom som hjälpte mig att inte berätta. Dom har inte gjort något fel, för jag var inte misstänkt för något brott. Så dom skulle inte råka illa ut så. Men jag känner ändå att dom förtjänar att det här löftet hålls.

 

Det sägs att din pappa hela tiden visste var du var och att han träffade dig under tiden?

– Han hade ingenting med flykten att göra överhuvudtaget. Dels var jag så gammal att jag kunde sköta det själv. Jag hade varit på rymmen två gånger innan. Den erfarenheten hade jag. Jag behövde inte pappas skydd.

Under Melindas andra år på flykt startas en tråd på Flashback som blir en av sajtens mest lästa någonsin med drygt fyra miljoner besök. Där vänder man ut och in på ärendet och nagelfar alla inblandade – Melinda, Daniel, mamman, pappan, socialens personal, advokater, poliser, reportrar och alla andra som haft med fallet att göra. Det publiceras sjukjournaler, polisförhör, domstolsprotokoll, privata brev och närgångna foton. Och det spekuleras friskt i Melindas öde. Enligt ett rykte på Flashback skulle hon till och med vara död.

 

Du kunde följa inläggen på Flashback under tiden som du var på flykt. Hur kändes det?

– Det var riktigt jäkla tungt i vissa lägen, framför allt det som skrevs om Daniel och pappa. Det här hånet som Daniel fick, om han stavade fel. En sak jag mådde dåligt av var att det började pratas om att pappa skulle ha dödat mig och grävt ner mig nånstans. Jakten pågick ju på mig, och jag kände att man försökte provocera mig att träda fram och svara så att man kunde få fram en ip-adress eller nåt.

 

Vad tycker du om medias hantering, bortsett från Flashback?

– Dålig, väldigt dålig. Jag kan förstå till viss del varför artiklarna blev såpass vinklade och ensidiga som dom blev, i och med att det var myndigheterna som förmedlade uppgifterna som kom fram, och i och med att mamma var väldigt framåt i mediekontakterna. En kvällstidning hade rubriken ”Hon mobbades ut ur sin familj”. Det finns ingenting i den artikeln som säger nånting om den andra sidan. Det var ingen som ville undersöka vad som egentligen låg bakom. NWT:s artikel med rubriken ”Här satt barnen isolerade i fem år” och en bild från Nordmark var en av de värsta, för den var så fruktansvärd vinklad. Mamma framställs som gullig och varm, medan pappa är nån äcklig bondlurk som inte ens klipper gräsmattan och som svettas så att det rinner nerför nacken.

Melindas långa flykt pågår alltså i mer än tre år. Hon vet om att hon är jagad, men upplever aldrig att polisen, socialen och andra som söker efter henne kommer farligt nära.

– Det blir lite värre när Efterlyst-programmet sänds på Tv3. Det blir svårare att få hjälp, för folk är rädda att dom ska få skit för att jag är där, om någon hittar mig. Det gör att jag är tvungen att förflytta mig. Men jag är väldigt försiktig. Jag har lärt mig från mina andra rymningar att aldrig vara inne på hemsidor. Jag har inte telefon under väldigt långa perioder och när jag väl har en så ringer jag aldrig till någon som dom vet att jag har kontakt med.

Hon bor oftast avskiltoch går aldrig ut bland folk.

– I en lägenhet är jag var tvungen att krypa ut på balkongen för att få nån sorts luft. Jag vågar inte sticka upp huvudet. Just den biten är väldigt jobbig. Man känner sig väldigt instängd. Om det ringer på dörren får jag panik, jag tror att det är polisen. Samma sak om det kommer bekanta till dem man är hos. Vid ett tillfälle sitter jag och trycker i en garderob i två timmar.

 

Hösten 2012 förlorar socialnämnden först i förvaltningsrätten och sedan i kammarrätten. Det betyder att Melinda är fri att komma fram. Socialnämnden lämnar då in en ny begäran om LVU som också tillbakavisas. Mamman gör sedan ett sista försök att få henne omhändertagen.

– Hon skickar in en ny anmälan där hon menar att jag med min samlade bakgrund inte kan ta hand om mig själv riktigt, utan att jag behöver behandling. Det känns nästan som en begäran om omyndigförklaring. Men socialnämnden skriver bara en anteckning och fattar inga nya beslut.

Den 15 maj 2013 tar Melinda till slut steget tillbaka till samhället. Hon beger sig till socialen i den kommun hon bor nu, säger vem hon är och att hon är i behöv av tillfällig hjälp.

– Jag berättar att jag varit på flykt i över tre år, att jag inte har några försörjningsmöjligheter och ingenstans att ta vägen. Jag har inga planer att leva på soc, jag vill bara ha hjälp att få ett boende så att jag kan komma igång och börja försörja mig själv.

Nu under försommaren har Melinda börjat plugga på komvux. Planen är att slutföra en gymnasieutbildning på ett och ett halvt år. Sedan hoppas hon kunna studera juridik.

– Man kan göra så mycket med den utbildningen. Man behöver inte bli advokat, man kan jobba som jurist på myndigheter. Jag har hållit på med juridiska problem sen – jag vet inte hur gammal jag var. Det känns som om jag har någon erfarenhet som jag skulle kunna ha nytta av i det jobbet.

 

I sju år har du levt ett liv som en sorts flykting i det eget land. Hur känner du dig i dag?

– Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på den frågan. Jag känner mig trasig. Jag har problem med anknytningen till mina egna känslor. Jag känner väldigt mycket mindre än jag borde göra. Det har jag haft lite som en försvarsmekanism. Det känns som om hela livet är borta. Man får börja härifrån och bygga upp allting på nytt.

– Även om jag uppskattar livet och har en livsvilja som fått mig att ta mig igenom allting, så känner inte jag livsglädje som många människor gör.

 

Har du tänkt på att ställa någon till svars för det du har varit med om?

– Det blir väl egentligen att stämma staten. Det kräver en advokat som verkligen sätter sig in i allting. Och den processen tar sin tid. Advokater i dag vill ha så många fall som möjligt så att dom kan få in pengar. Det är den upplevelsen som jag har haft. Att vi blev olaga frihetsberövade 2006 i Hjortkvarn har vi rätt att kräva skadestånd för. Men det börjar bli bråttom för det blir preskriberat 2016.

 

Vad känner du inför dem som tagit besluten och svarat för åtgärderna i ditt fall?

 
 
 

– Många förväntar sig att jag ska säga att jag hatar dom. Jag skulle vilja känna så. Men jag ser så himla tekniskt på allting. Jag tänker att den händelsen orsakade den människan. Hon tog det felaktiga beslutet och därför fick jag utstå det här.

 

http://nwt.se/multimedia/dynamic/01046/1951591_jpg_1046080img699.jpg

 

Nu ser Melinda Norberg framåt. Hon har påbörjat gymnasiestudier och hoppas senare kunna studera juridik. Men det förgångna är hela tiden närvarande.
Foto: Helena Karlsson

 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0