Lolamee

Önskar jag vore liten igen, när inga bekymmer fanns, när allt alltid var problemfritt, när man kunde krypa upp i någons knä & känna armarna som omsluter en & en rösten som säger.

Lilla gumman, allt kommer att bli bra, för man är ganska liten när maktlösheten är så stor, vet inte längre vad jag ska skriva här, allt är så tomt som ett stort svart hål.

Vet heller inte hur jag ska kunna gå vidare utan dig min vän, att aldrig mer få ha våra roliga stunder, höra ditt underbara skratt, du var den som höll mig över ytan när det behövdes, vi fanns alltid där för varann, ingen som kommer att säger dom där rätta orden när det behöv.

Vi var som två halvor till en bok som blev en hel & inte vilken bok som helst heller. Inte heller kommer jag att få ringa till dig mer, eller att få höra din alltid så glada röst fast du hade det så jobbigt.

Önskar så att telefonen kunde ringa & någon säger jag kände nu att du behövde en kram. Tyvärr fanns det bara en som kunde känna det & det var du.

Nu ska jag försöka ta mig in i duschen för att skrubba bort gråten & sätta på mig masken för att bege mig ut i natten för lite nattsudd, kanske tankarna kan skingras lite om än för en liten stund. Love you vännen, syns i morgon.

 

Bloggandet är ju inte prio 1 nu vilken ni förstår så ni får stå ut med stora glapp & frånvaro. Men nu är det då dax igen, känns som man borde ha klippkort på sjukhuset, önskar så att hon hinner få komma hem som hon önskar & vill själv.

För livet är så skört & morgondagen vet vi inget om, ibland så känner man sig som en liten myra i denna stora värld.

Haft tele kontakt hela efterm/kvällen med CSK, väntar nu på samtal igen om jag måste åka in, läget är inte alls bra för dig vännen :(

Lång dag på CSK, är helt slut i både kropp & knopp. När jag kom upp till E på avdelningen så berättade hon att hon hade svimmat imorse när hon skulle gå på toa så hon hade fått världens bulla & var gör blå.

Vårdplaneringen den gick bra men allt tog en hiskelig tid men vi checka 3 ggr att allt som sagt/behövdes för/när hon skulle komma hem hade kommit med & att dom hade förstått hennes behov helt rätt.

När jag väll sen var hemma så gick det inte ens 1 timme så ringde dom från CSK & berättade att hon var jätte dålig, hon skulle ner på skallröntgen direkt då hon knappt kunde prata & hade ingen känsel i höger arm & ben.

Nu fattade jag ingenting, en stor klump i magen infann sig direkt med oro, med gråten i halsen & klumpen i magen satt jag & väntade på att dom skulle ringa & berätta vad dom sett.

Behövde inte vänta länge innan dom ringde, det visade att hon hade en rejäl blödning som låg & tryckte på, dom satte direkt in trombisiter & har nu vak på henne så att dom ser om det går tillbaka av sig själv eller ej, så nu håller jag tummar & tår för dig vännen.. Love you <3

Jag kommer att få en rapport ikväll hur läget ser ut om det inte blir akutläge så dom hör av sig för det istället :p

Nu ska jag i alla fall passa på & lägga mig en stund utifall det blir skarpt läge & en behöver häva sig iväg på direkten

.

Vill inte, energin finns inte men vad göres :p .. det är bara att ta sig i kragen & ge sig iväg, önskar en hade haft sällskap i bilen in :(

Klockan är nu strax 02.15 & jag har givetvis inte kunnat sova något alls, suck, suck.. "John Blund" were are you?.. ?

Om ca 4 timmar ska en upp så snart är det ju ingen ide att försöka sova ändå, men det skulle verkligen behövas lite sömn nu då skallebanken börjar ta sitt grepp om hjärnkontoret :p

Ska ju till CSK för vårdplanering imorgon bitti för gumman så hon kan komma hem sista tiden eller så länge cancern nu tillåter det.

Det är många bitar som ska klaffa innan hemgången så då ska monstret (jag) dit & ryta till så att allt blir som det är sagt & att det verkligen funkar när hon väl är hemma.

Det är många tunga moment att jobba sig igenom i allt detta kaos, sorgen får jag lägga åt sidan men den pockar på när natten kryper fram därav som sömnen så gärna uteblir :( :p

Nej nu får jag allt inta ryggläge på soffan i ett sista tappert försök & hoppas på att någon kommer & klubbar något hårt i skallen på mig så jag får Zzzzzzzzz lite (önsketänkande) :p .. en go kram som säger att allt kommer bli bra skulle värma gott nu.

 

Har varit frånvarande ett bra tag nu, allt känns så hopplöst & orättvist, tycker den ena efter den andra får cancer.

En kompis till dotra fick det tunga beskedet tidigt i våras, hon är tapper & kämpar på, håller verkligen tummar & tår att hon snart har gått igenom den tuffa behandlingen & kan få blicka framåt & bli den glada tjej hon förtjänar :))

Sen är det flera nära & vänner dom senaste två åren som har fått beskeden "cancer" & nu finns dom ej i livet längre :(

Och nu då det slutliga beskedet för min bäste vän :( hur mycket ska man orka med egentligen som människa, allt är så orättvis, varför ska snälla/goa människor få gå igenom så mycket, varför ska dom få hänga på den sköra tråden & inte veta om den håller eller ej, min väns tråd höll inte, nu är det det ingen chans kvar, varför? :(

Omstassat & klar, redo vet jag ej men med vilja kan allt gå :p :))

Då har man gjort 1:a natten på drygt 2 månader, det var skönt att vara tillbaka. Nu en natt till sen är det helg, men nu först ska det bli bingen snarkmaskinen ska dras på i högsta volym :)) Zzzzzzzzzzzzzzzz

Natten var som väntat med många tankar & lite sömn, tankar kom åter igen på vad livet är orättvist, tankar även åt vad mycket man hara att vara tacksam för.

Man tänker extra på vad man har & värdesätter varje dag med dom sina, men jag tycker ändå att varför ska en underbar människa få ett sådant här besked när det finns så många IDOTER = allt från mördare, pedofiler sådana som inte har gjort en enda sak rätt i livet ska få fortsätta skada/finnas till?.. ? kommer alldrig att förstå det fast jag ju egentigen är en av dom som tror att allt har en mening här i livet, men vad är meningen idioti.. ?

Har nog varit den pissigaste dagen på evighets evighet, allt annat som varit känns så banalt & urlöjligt just nu :(

Kunde jag ha fyllt en sjö med tårar idag så har jag gjort det redan kan jag lova för besöket på sjukhuset förut blev så hemskt man någonsin kan tänka sig.

Fattar inte varför livet ska vara så orättvist, min vän i vått & torrt har kort tid kvar i livet, ingen, inte ens läkaren vet hur lång tid det är kvar.

Någonstans i skallen säger det att detta inte är sant & att det bara är en mardröm, men tyvärr så vet jag ju att det inte är det, om det ändå kunde vara det.

Sex år har gått i stor ovisshet som sen infunnit lite hopp för att sen övergå in ovisshet igen mm, det har varit en rejäl berg & dalbana med många branta uppförsbackar.. men någonstans har hoppet klamrats sig fast, det har funnits där när det har varit dom hyffsatt bra perioderna.

Nu är det kört, det är kamp mot klockan, önskar jag kunde hänga mig i visaren & ge tiden mer tid :( love you gumman, kommer finnas med hela vägen som jag sagt & ända till slutet <3

Blev lite gjort igår ute men sen kom off-knappen & fastnade igen så då stod världen still medans tankarna åkte karusell :p

Om några timmar så ska jag in till stan & se vad läkaren säger, känns så tungt & meningslöst att livet ska vara så orättvist mot en människa som min vän som förtjänar att få leva & njuta.

 

Off-knappen är bortagen idag har äntligen hittat On-knappen igen, vi får se nu hur längen jag kan lyckas hålla den igång.

För i förrgår kväll var det inte roligt alls fick ett beskeda att min goa vän E inte troligtvis inte har någon schans mer, leukemin har tagit sitt fäste så ska träffa läkaren imorgon & han ska berättat hur läget är :(

F_n vad livet är orättvist, ska ändå försöka göra så mycket som möjligt som går idag så tankarna kan skingras lite, trädgården behöver sitt innan vintern tar sitt fäste & solen skiner ju ute så det är ett perfekt bra val idag.