Önskar jag vore liten igen, när inga bekymmer fanns, när allt alltid var problemfritt, när man kunde krypa upp i någons knä & känna armarna som omsluter en & en rösten som säger.

Lilla gumman, allt kommer att bli bra, för man är ganska liten när maktlösheten är så stor, vet inte längre vad jag ska skriva här, allt är så tomt som ett stort svart hål.

Vet heller inte hur jag ska kunna gå vidare utan dig min vän, att aldrig mer få ha våra roliga stunder, höra ditt underbara skratt, du var den som höll mig över ytan när det behövdes, vi fanns alltid där för varann, ingen som kommer att säger dom där rätta orden när det behöv.

Vi var som två halvor till en bok som blev en hel & inte vilken bok som helst heller. Inte heller kommer jag att få ringa till dig mer, eller att få höra din alltid så glada röst fast du hade det så jobbigt.

Önskar så att telefonen kunde ringa & någon säger jag kände nu att du behövde en kram. Tyvärr fanns det bara en som kunde känna det & det var du.

Nu ska jag försöka ta mig in i duschen för att skrubba bort gråten & sätta på mig masken för att bege mig ut i natten för lite nattsudd, kanske tankarna kan skingras lite om än för en liten stund. Love you vännen, syns i morgon.