Det är vetenskapligt bevisat att det finns en del människor som inte kan uppskatta vad dom får eller vad dom redan har, dom ser det helt enkelt inte.
När vi blir uppmärksammade på att dessa människor finns i vår omgivning, blir vi givetvis mycket besvikna, känner oss utnjyttjade, dumma, ja helt blåsta.

Till slut drar vi oss undan från dom utan att säga något, som reulterar i att vi även slutar att bjuda in dom hem till oss, vi slutar med att ställa upp, vi slytar att lyssna.

Tyvärr blir det ju oftast inte det resultat vi hoppas på, att dom ska först vinken, fatta att det inte står rätt till, att dom ska vaknar upp & ser vad dom har har gjort & vad det är dom har missat.

Utan då låter det som så att vi aldrig ställer upp på dom, & att vi aldrig har hjälpt dem. För minnet är kort hos dessa människor.

Kanske är dessa människor väldigt rädda för att bli utelämnade från något, kanske dom har ett enormt kontrollbehov som ger dessa uttryck.

Kanske har dessa människor med sig en ryggsäck av att andra en gång utnyttjat dom på olika sätt, som gör att dom så bestämt behöver ha kontroll på allt & får dom inte det börjar deras hjärna istället leta fel.

Dom tror kanske att det är rätt sätt att skydda sig, från sina obehagliga upplevelser. 
Dessvärre brukar det ta tid innan dessa människor vaknar upp, om dom nu en gör det :p

Men visst har vi alla en portion av kontrollbehov, det är jag övertygad om, trots att det finns dom som envist hävdar att dom inte har det.

Men frågan är om dom verkligen skulle kunna lämna ut sig totalt till sitt ödet, till andra människor & till livet.

Jag tror inte på det alternativet alls, tror dom faktiskt ser att istället att dom visst har ett visst behov av att ha kontroll.

Det som är problemet är att dom har istället inte tänker på kontroll i dom banorna, då dom inte förstått eller trott att det aldrig ställt till några problem, varken för sig själv eller för andra.

Det är faktiskt här behärskningen kommer in, & möjligheten att se det bästa av livet.