Undrar hur man är funtat, hur man tänker när man inte är intresserad av att träffa sitt/sina barn. Man kommer med den ena bortförklaringen efter den andra. Att man inte fattar hur patetiskt löjligt det låter gång efter gång. Att man inte kan skilja på sanning & lögn.

Det enda man gör är & sitter & tycker synd om sig själv, allt handlar bara om vad taskigt livet är med mer ursäker & bortförklaringar till allt.

För mig är det en verklighet där en sådan människas betende bevisar att dom inte kan älska någon annan än sig själva, fast dom tror & påstår annat.

Dessa små underbara små individer har inte bett att få komma till världen, ändå finns det vuxna som inte ens kan ta hand om sig själv som tror att dom vet & kan allt & tror att det är en lek.

Att dom fortfarande bara kan sätta fokus på sig själva & smita undan sitt ansvar med sina undanflykter.

Önskar så att det fanns ett sätt att stoppa sådana här människor, att det fanns ett sätt/system som gjorde att dom inte får sätta barn till världen.

Tyvärr så är det ju inte så enkelt, men det är J _ _ _ _ _ t enkelt att göra dom. Säger bara fy f _ n.

Ett barn är ett ju livsåtagande, & det är ett val som man får leva med hela livet. Det tragiska är att barnet valde inte, det gjorde DU.